RYA ry3a2, sbst.3, förr äv. RYDA, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(rya 1732 osv. ryda 1728)
Etymologi
[sv. dial. ry, rya, ryhöna; sannol. till en i beteckningar för rasslande l. rosslande halsljud (särsk. djurläten) förekommande avljudande germ. stam hruh-, hruȝ-, som äv. uppträder i RÖJA, tjäderhöna; se ELidén i GbgHÅ X. 1: 33 ff. (1904); formen ryda beror sannol. på hypersvecism (jfr biformen blåd till BLÅ)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tjäderhöna. CvLinné (1728) i SvLinnéSÅ 1932, s. 48. Holmgren Fogl. 680 (1870; från Smål.).
