[av t. rütteln, skaka, ruska, ryttla, av mht. rütteln, rütelen, skaka, intensivbildning till rütten, skaka, möjl. etymologiskt identiskt med fsv. ryþia (se RÖJA, bryta upp mark m. m.)]
(i fackspr.) om vissa fåglar, i sht störtdykande rovfåglar: göra snabba (fladdrande) vingrörelser o. därigm hålla sig stilla i luften (för att kunna fixera ett tillämnat byte o. d.). Hortling FåglV 11(1917; om tornfalk). GHT 1959, nr 31, s. 11 (om varfågel).Tornfalken hänger stilla som en helikopter — han ”ryttlar” med utspänd stjärt och flaxande vingar — medan han spejar ned i strandrågen. Expressen 1959, nr 287, s. 17.
SAOB
