RÅNE rå3ne2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ronar, pl. 1830. rån- 1929 (: rånvagn). råne 1773)
Etymologi
[jfr sv. dial. råne, röne, rönne, runne; jfr d. rane, råne, rånd(e) m. m., tvärbjälke, tvärstång, löst loft av stänger på höskulle; möjl. stambesläktat med RÄNNE]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på arbetsåkdon: flat vagnsbotten l. flak av smala brädor l. ribbor, som skjuter ut över hjulen, använd vid forslande av hö, säd, torv o. d. Barchæus LandthHall. 77(1773). BoupptVäxjö 1830.
Ssg: RÅN- l. RÅNE-VAGN. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vagn försedd med ”råne”. Barchæus LandthHall. 77(1773). Vi reste .., 15 personer eller flera, på s. k. rånvagn .. för att bada. MinnGPrästh. 5: 171(1929).
SAOB
