RÄPP räp4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (föga br.) RÄPPEN räp4en, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(räppar, pl. 1916 osv. räppen (re-), sg. best. 1831 osv. räppen, pl. 1916)
Etymologi
[sv. dial. räpp, repp, m.; jfr nor. dial. reppen, n.; av lap. riehpene, riehpēn, ræppen, reppen m. m.; jfr fin. räppänä (se Dahlstedt VilhMål. 1: 209 f.(1950))]
(om lapska förh.) rökfång l. rököppning i lappkåta. Han (hade) .. betäckt Reppen .. med brädstumpar, på det icke regn måtte komma in och göra någon skada. Læstadius 1Journ. 402(1831). Doften av röken som silar upp under räppen. TurTidn. 1953, s. 70.— jfr RÖK-RÄPP.
SAOB
