RÖKSTENSRUNA rø3kstens~rɯ2na, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av RÖKSTENEN, känd runsten i Rök i Östergötl., o. RUNA, sbst.1]
(i fackspr.) runa tillhörande den förenklade form av den yngre runraden, som bl. a. förekommer på Rökstenen, svensk-norsk runa, kortkvistruna, rökruna; vanl. i pl. På Gotland och Öland, i norra Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland uppträda på 800- och 900-talen de s. k. svenska eller Rökstensrunorna. Friesen RunSv. 11 (1907). SvUppslB 23: 781 (1935).
SAOB
