SALISK sa4lisk, adj.3; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. salisch, eng. salic, fr. salique, senlat. salicus; avledn. av SALIER, sbst.2]
hist. som tillhör l. härstammar från l. på annat sätt har samband med salierna (se SALIER, sbst.2). Weste (1807). Ej saliskt land i arf till qwinna går. Hagberg Shaksp. 4: 10 (1848); jfr c. Frankerna voro fördelade på tre stora stammar: 1) östfranker ..; 2) ripuariska franker ..; 3) saliska franker. 3NF 7: 939 (1927). — särsk.
a) i uttr. (den) saliska lagen (l. salisk lag o. d.), om en c. 500 på latin upptecknad, för salierna gällande samling av rättsregler, som sedermera (i kompletterad form) tillämpades i sht i Frankrike (o. som bl. a. innehöll bestämmelsen att kvinnor voro uteslutna från arvsrätt till jord). Domen bleff fält effter then Saliske Laghen. Schroderus Os. 2: 472 (1635). Andersson (1845: salisk lag). Thelaus Skog. 97 (1865). 2SvUppslB (1953).
b) i uttr. salisk kejsare, om var o. en av de från salierna l. frankerna stammande tysk-romerska kejsarna Konrad II, Henrik III, Henrik IV o. Henrik V; vanl. i pl. ss. sammanfattande beteckning för dessa kejsare. KonvLex. 4: 84 (1864). NF 5: 176 (1881). SvUppslB 10: 14 (1932).
c) (†) i utvidgad anv., om egendom, gods o. d.: som (i överensstämmelse med den saliska lagens bestämmelser) endast ärves av manlig arvinge. Andersson (1845). Dalin (1871). Ekbohrn (1904).
