SARD sa4rd l. sar4d, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. SARDER sa4rder l. sar4der, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(sard c. 1613—1953. sarde 1927. sarder 1541—1945)
Etymologi
[jfr d. sarder, äv. sard, t. sard(er), eng. sard, fr. sarde; av lat. sarda, sidoform till senlat. sardius (se SARDIUS). — Jfr SARDONYX]
(numera mindre br.) miner. o. guldsm. (gulbrun varietet av) karneol; jfr SARDIUS. Then första radhen (av stenar på översteprästens bröstsköld) war en Sarder, Topatz och Smaragd. 2Mos. 39: 10 (Bib. 1541). The gamble hafwa ingen Edelsteen meera brukat och affhållit, än en Sard. Forsius Min. 102 (c. 1613). Karneolen eller sarden har, sedd mot ljuset, en blodröd färg, stötande i gult eller brunt, samt, sedd uppifrån, ett mörkrödt utseende. UB 3: 259 (1873). Sarder karaktäriseras av kastaniebrun färg, som ofta övergår i karneolens röda. Frosterus Min. 12 (1917). BonnierKL (1927). 2SvUppslB (1953).
Ssg: SARD- l. SARDER-AGAT. [jfr lat. sardachates] (numera mindre br.) miner. o. guldsm. med sard blandad agat. Wallerius Min. 88 (1747). Med Sardagat förstås rätteligen den sten, hvars ena färg är blekröd, som carneol, och den andra hvit, som agat, eller består af hvita och röda hvarf. Rinman 2: 535 (1789). Norrmann Eschenbg 1: 141 (1817).
SAOB
