publicerad: 1965
SCHALOTT ʃalot4 l. CHARLOTT ʃarlot4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(charloter, pl. 1757. charlotter (schar-), pl. 1722—1927. schalott 1807—1868. schalotte 1790—1828. schalotten (schall-), sg. best. 1690—1875. schalotter (schall-), pl. 1728—1809. scharlott 1795—1818. schiallot 1693. skalotter, pl. 1785)
Etymologi
[jfr d. chalotte, skalotte, äv. charlotte; av t. schalotte, ä. t. scharlotte, liksom eng. shal(l)ot av fr. échalote, till ffr. eschalogne, av lat. ascalonia (se ASKLÖK). — Jfr SCHALOTTENLÖK]
(numera knappast br.) schalottenlök. Schallotten, ökas alltijdh genom sigh sielf, man får alldrig Frö af den här bort åth. Rålamb 14: 8 (1690). Schalotter, sättes om hösten efter snöret 3. tum diupt, och 4. tum emellan hwardera, så wäxa de wäl åt året. Dahlman Trädg. 128 (1728). Ekbohrn (1868). Kjellin 210 (1927).
Spoiler title
Spoiler content