SCHRAM, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av t. schram, av mht. schram, rämna, klyfta, motsv. mlt. schram, skråma, rispa, skåra, fåra m. m., i avljudsförh. till SKRÅMA. — Jfr FÖR-SKRÄMMA, v.1]
(†) i sten l. malmgång o. d. inhuggen ränna vilken möjliggör lösgörande l. sönderdelning (gm kilning o. d.) av sten- resp. malmblock; förskrämning (se FÖR-SKRÄMMA, v.1). Mueller MinnesblHöganäs 10 (i handl. fr. 1732; i fråga om brytning av lerskiffer). Rinman (1789; för sönderdelning av stenblock vid stenhuggning). Det egentliga arbetet (vid stenbrytning) inskränker sig .. vanligen till inhuggande af en smal fåra eller schram, hvarigenom stenblocket, som man vill erhålla, frigöres å ena sidan till en eller annan tums diup från den öfriga sten- eller bergmassan. UB 3: 22 (1873).
Ssgr (†): SCHRAM-HAMMARE. [jfr t. schramhammer] tung, i båda ändarna spetsig stålhacka för huggning av ”schram”, spetshacka. Rinman (1789). Möller (1807). —
-HUGGNING. [jfr t. schramhauen, hugga (in) ”schram”] (in)huggning av ”schram”. Rinman 2: 807 (1789).
