SCHÅGA, v.; anträffat bl. i pr. sg. pass. -as.
Etymologi
[sannol. av en lt. sidoform (med -og- i stamstavelsen; jfr mlt. schouwinge, schōginge, åskådande, lt. hogen, hugga) till t. schauen, skåda, besiktiga, visa sig l. komma fram (om färg), sköna (se SCHAU-)]
(†) med avs. på färggods: sköna. Fatab. 1907, s. 230 (c. 1800). — Anm. 1:o De i Fatab. 1907, s. 226, 227, förekommande formerna schas resp. schgas, pr. sg. pass., äro sannol. felskrivningar för schågas. 2:o Det i nedan anförda språkprov förekommande Schan (med bet.: sköning) är sannol. felaktigt för Schau [av t. schau, vbalsbst. till schauen]. Sedan .. (klädena) gådt igenom Kyp, måge de wäl, för klarheten skull, få sin så kallade Schan. PH 6: 4205 (1756).
SAOB
