SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1965  
SCHÄFER ʃä4fer, sbst.2, m. l. r.; best. -n; pl. -frar.
Etymologi
[jfr d. schæfer, t. schäfer; eg. kortform för SCHÄFER-HUND (se SCHÄFER, sbst.1 ssgr)]
från tyska fårhundsraser härstammande, vargliknande o. kraftig hund som (normalt) har långsträckt, rektangulär kroppsbyggnad (med en mankhöjd på c. 60 cm) o. kilformigt huvud, kraftigt nosparti samt upprättstående öron, schäferhund. SvKennelklStamb. 16: XVII (1919). Som polishund .., men endast som sådan, har schäfern sitt berättigande. NDA(A) 1935, nr 32, s. 9. Hundbok. 1: 528, Pl. (1955).
Ssgr: SCHÄFER-AVEL. Hundbok. 1: 528 (1955).
-GROV. (tillf.) som har det jämförelsevis djupa o. låga ljudet hos en schäfers skall. Fridegård LHårdVid. 188 (1951; om hundskall).
-HANE l. -HANNE. SvD(A) 1921, nr 256, s. 16.
-HUND, se schäfer, sbst.1 ssgr.
-KENNEL. Hundbok. 1: 529 (1955).
-RAS, r. l. m. l. f. Hundbok. 1: 521 (1955).
-UPPFÖDARE~0200. Hundbok. 1: 524 (1955).
-VALP. Östergren (cit. fr. 1919).
Spoiler title
Spoiler content