SECKEL sek4el l. säk4el, sbst.2, n.; best. secklet; l. SICKEL sik4el, sbst.1, n.; best. sicklet.
Etymologi
[sv. dial. sikel, sickel, sekel, seckel; jfr äv. dels sv. dial. sagel, sajl, dels fgutn. sikil, nässlem; till SECKLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dregel; särsk. om dregel som flyter från munnen l. mungiporna på ett litet barn. På några (kreatur som fått pest) flyter tillika en ymnog och fet spott, hwilken uti seckel hänger ned til marken. Hastfer Får 102 (1752).
SAOB
