SEKUNDO- sekun3dω~ l. -do~, i -GENITUR äv. (o. vanl.) 010—.
ss. förled i ssgr: som är den andre (andra) i ordningen.
Ssgr: SEKUNDO-GENITUR -jen1itɯ4r l. -je1n- l. -gen1- l. -ge1n-, äv. 030~102, r. l. f.; best. -en; pl. -er. [jfr t. sekundogenitur, eng. secundogeniture, fr. secundogéniture; av mlat. secundogenitura; se med avs. på senare ssgsleden primogenitur] i sht hist. företrädesrätt till arv, som tillkommer den andre i ordningen inom en krets av arvingar, dels gällande viss egendom l. (i sht) vissa landområden (utgörande en mindre arvslott än den äldstes), dels successionsrätt närmast efter den förste i ordningen inom kretsen; äv. om landområde som tillkommer ngn med sådan rätt. Hertigdömena ansågos (i slutet av 1500-talet) såsom ett slags secundo-geniturer, och på deras afskaffande synes ingen hafva tänkt. Frey 1843, s. 104. 7 mars 1590 beslöto ständerna i Stockholm antagandet af en ny arfförening, hvilken utgör en förnyelse af 1544 års arfförenings bestämmelser om agnatisk tronföljd för Johan III:s afkomlingar, med sekundogenitur .. för brodern Karl och hans manliga efterkommande. 2NF 30: 16 (1919). 2SvUppslB (1953). —
-SUCCESSION. jur. arvsföljd varigm anförvanter till den först avlidne av ett par äkta makar ärva denne resp. denna vid den efterlevande makens (makans) död, uppskjuten arvsföljd. 2NJA 1928, s. 278. —
