SENESCENS sen1esän4s l. se1-, l. -ʃän4s, r. l. f. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. seneszenz, eng. senescence, fr. sénescence; till lat. senescere, bli gammal, åldras, till stammen i senex, gammal (se SENIL)]
(i fackspr.) om individs (i sht förr äv. cell(er)s l. organs) åldrande med de symtom o. förändringar detta innebär; jfr INVOLUTION 2. Vid (växt-)cellens inträdande senescens. BotN 1871, s. 192. Senescensen, den s. k. gubbåldern. 2NF 19: 254 (1913).
