SERÖS serö4s, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. serös, eng. serous; av fr. séreux (f. -euse), av nylat. serosus, avledn. av lat. serum (se SERUM)]
anat. o. med. om vätska o. d. i kroppen: som består av l. innehåller l. liknar (blod)serum; serumartad; vattnig, klar; äv. allmännare: som kännetecknas av förekomst av l. som har avseende på l. samband med sådan vätska; särsk. dels om hinna o. d.: vars ena sida fuktas av sådan vätska, dels om hålrum o. d.: som är fylld med sådan vätska l. omslutes av sådan hinna, dels om körtel: som avsöndrar ett serumliknande, vattnigt sekret. Medan bloden ännu lopp (vid en åderlåtning) och var varm, skilde sig det röda och det sereusa ögonskenligen, så at det senare liknade orent grumligt vatten, men samlade sig strax tilsamman. VetAH 1751, s. 38. Berzelius Kemi 6: 159 (1830; om hinnor). En (efter hjärnblödning bildad) cysta .. är serös på sin inre yta, exhalerar (dvs. avsöndrar) derföre serum. Hygiea 1839, s. 217. S. k. ”serösa säckar”. NF 7: 179 (1883; om slemsäckar). I serösa körtlar innehåller sekretet bl. a. vanlig äggvita. BonnierKL 7: 99 (1925). Ytterst omgives fostret hos kräldjur och fåglar av den serösa hinnan. SvUppslB 9: 1156 (1932). Man urskiljer två huvudformer av inflammatorisk utgjutning i lungsäcken, dels den s. k. serösa pleuriten, med bildning av en klar vätska (”vatten”), och dels variga pleuriter. Westergren LungSj. 158 (1932). 2SvUppslB 25: 915 (1953; om hålrum).
