publicerad: 1967
SI si4, interj.
Ordformer
(si (sij) 1541 osv. sy 1526)
Etymologi
[eg. imper. sg. av si, biform till SE; i imper. sg. (o. ss. interj.) uppträder si äv. i källor (särsk. NT 1526 o. Bib. 1541) där andra former av verbet SE (vanl.) ha e; detta förh. synes vara att tillskriva inflytande från (det bl. a. av Luther ss. interj. använda) t. sieh(e), imper. sg. av sehen, se (se SE)]
1) (numera bl. vard.) = SE I 4 a. Si god dag Min k. Baron Hamilthon. NoraskogArk. VI. 1: 48 (1768). Mollberg, si god morgon! Bellman (BellmS) 1: 132 (c. 1775, 1790). Franzén Skald. 5: 36 (c. 1800, 1836).
2) (dels i högre stil, ålderdomligt l. arkaiserande, dels vard.) = SE I 4 b; dels (i sht i högre stil, o. där alltid) betonat, dels obetonat; jfr 4. När the gingo vth aff Hierico, fölgde honom mykit folk, och sy, twå blinde såto wedh wäghen, och när the hördhe ath Jesus gick ther fram, ropadhe the (osv.). Mat. 20: 30 (NT 1526; Luther: sihe; Bib. 1917: se). Bjuder det officiela samvetet .. honom (dvs. jesuiten): säg att svart är hvitt! si, så gör han ock det. Beckman Påfv. 66 (1880). Si, världen all sig gläder, / de milda vårens väder, / de komma och försvinna. Fröding NDikt. 79 (1894). Civil. Hör nu, elden utbröt klockan half elfva på aftonen; var porten stängd då? Murarn. Ja, si det vet jag inte, för jag bor i gårn bredvid. Strindberg Kamm. 2: 6 (1907). Si sjöman har han aldrig varit. Sparre MyrL 60 (1917). jfr (i upprepning): När ingen landshöfding .. kan styra allmogen, si då, si då måste presten anlitas, då måste presten fram. JSwedberg (1710) hos Tottie Svedbg 2: 55. — särsk.
a) i uttr. ty si l. (vard.) för si, inledande en förklaring; jfr SE I 4 b α. Alt hwad här wises oss i Christo, är intet annat, än nåde, mildhet och godhet .. Ty si, han rider icke på någon häst, såsom ett kreatur, det man brukar til strids .. utan han sitter uppå en åsna. Borg Luther 1: 9 (1753). ”För si livet ska gå undan, si”, brukade han säga. Martinson Nässl. 63 (1935); jfr 3 slutet.
b) (numera bl. tillf.) = SE I 4 b β. Sij, sågstu thet (dvs. att Absalon hängde i ett träd), hwj slogh tu honom icke ther til iordena? 2Sam. 18: 11 (Bib. 1541; Luther: Siehe). Men si hvad angår det Örninnan, at Mullvaden väl skulle behöfva glasögon? LBÄ 5—6: 98 (1797).
3) (numera bl. vard.) = SE I 4 c; nästan bl. obetonat. Brenner Dikt. 1: 163 (1707, 1713). (Bryggaren) betalar bra, när han får en karl, si. Almqvist Lad. 10 (1840). Somliga poeter, si, / värdshusrummen sky de; / och i dunkla skrubbar in, / för att knoga, fly de. Bååth Vagant. 34 (1906). Bergman LBrenn. 202 (1928). — särsk. i anv. motsv. SE I 4 c α. Si det är elektricitet si. Engström 2Bok 11 (1909). Högberg Frib. 51 (1910).
4) [jfr 2] (numera bl. vard.) = SE I 4 d. Swedberg Ungd. 267 (1709). Begynna echteskap vtan Gudz innerligä åkallan, vti dryckesmål och i lösachtighet, si thet drager i lengden med sig i huset myken olust och myken misztrefnad. Dens. Cat. 93 (1709).
5) (vard.) i uttr. si, si l. si, si, si, = SE I 4 e; äv. använt ss. lugnande tilltal: seså. Har du hört mig klaga? — Si, si, si! Vi ska inte märka ord, adjö med ordet klaga. Koch Arb. 136 (1912). Gubben nickade belåtet. — Si, si, sade han. Jag tror, att jungfrun förstår det. Oterdahl Skram 82 (1919).
Anm. till 5. Enkelt si förekommer sannol. ss. lugnande tilltal i nedanstående till sin innebörd icke fullt klara språkprov, där det efter interjektionen följande ordet möjl. är ett personnamn (Håkan l. Åke). Undher höghmessan i p(re)dikanss begynelse sågh pastor een poike, som slogh den andhra i ryggen, och effter gåssen icke wille wara stilla, dy wendhe pastor ighen och sadhe: sij håke. Murenius AV 399 (1658).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content