SIGNALÖR siŋ1nalö4r l. -œ4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av fr. signaleur, avledn. av signaler (se SIGNALERA)]
= SIGNALIST 1; äv. oeg. l. bildl.; numera företrädesvis (mera tillf.) om person med mera tillfällig uppgift att ge signal om ngt, signalgivare. En subalternofficer, som utsätter och instruerar säkerhetsposter, signalörer och bevakningsmanskap (vid artilleriets skjutövningar). Holmberg Artill. 4: 103 (1886). Personalen vid en optisk station (i Danmark) utgöres af en stationsföreståndare, två signalörer och ett par beridna ordonnanser. KrigVAH 1892, s. 250. TIdr. 1896, s. 296 (oeg., om fågel). Högst uppe på taket av kansliet sutto tvenne signalörer för att i god tid meddela den kejserliga bilens ankomst. Agge SvartTj. 102 (1935).
