SIGNATÄR siŋ1natä4r l. -æ4r (hos LoW(1889) uppges uttal med -nj- vid sidan av det nu brukliga uttalet), m.||ig.; best. -en; pl. -er; ss. förled i ssg förr äv. SIGNATAR-.
[jfr t. signatar, signatär, eng. signatary; av fr. signataire, till signer, underteckna, av lat. signare (se SIGNERA)]
(i fackspr.) undertecknare av handling o. d.; nästan bl. dels (föga br.) om person med rätt att teckna firma, dels om (l. elliptiskt för:) signatärmakt, dels ss. ssgsförled. NF(1890). Där aktiebolagets firma bör tecknas kollektivt av tvenne styrelseledamöter, (ankommer) utseendet av prokurist såsom signatär .. å bolagsstämma. Hernberg Rättsh. 345(1922). VFl. 1938, s. 45 (i pl., om signatärmakter).
Ssg: SIGNATÄR-MAKT. [jfr t. signatarmacht, fr. puissances signataires, pl.] (i fackspr.) var o. en av de stater som från början stå ss. undertecknare av en internationell konvention; i sht i pl.; jfr signatur-makt. SD 1878, nr 167, s. 3.
