SIMON, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. dial. han hår Simen mæ sæ, han är full (eg.: han har Simon med sig); möjl. etymologiskt identiskt med SIMON, sbst.1]
(i Finl., numera knappast br.) fickplunta. Min fader plägade omtala, huruledes Runeberg .. från en af de långa strumpor, i hvilka han kostymerat sig, uppdragit en s. k. ”Simon” och förfriskat sig. EBerg hos Strömborg Runebg 1: 71 (1880). FoU 15: 70 (1902).
