[jfr nor. sinne sig op o. nyisl. sinnast, bli vred; avledn. av SINNE, sbst.2 — Jfr SINNAD]
(†)
1) i uttr. låta sig sinnas väl bevågen emot ngn med ngt, låta sig stämmas till välvilja gentemot ngn o. visa detta gm att ge honom ngt l. dyl. Xerxes lät sigh sinnas emoot honom (dvs. en fattig undersåte, som skänkt honom en handfull vatten), medh en anseenligh ähreskänck igen wähl bewåghen. Carolstadius Pest. A 2 a(1620).
2) i p. pr.: upplevande omvärlden med sinnena, med användande av sina sinnen l. dyl. Sinnets öfning, bästa öfning — Den Vise sinnande kan concentrera i sin själ, åtnjuta på sin torfva hela Naturen — lefver, lefver! — då de andre famla, drömma. Thorild (SVS) 2: 209(c. 1785).
SAOB
