SIPP, interj. o. sbst. oböjl.
Etymologi
[sv. dial. sipp; jfr ä. d. sip; av lt. sipp l. t. zipp, urspr. ljudhärmande interj. (möjl. delvis sammanhörande med roten i mlt. sīpen, se SIP) betecknande svagt l. fint ljud, äv. med tanke på den (spetsade l. trutande) munställningen vid återgivande av ifrågavarande ljud. — Jfr SIMPER, SIPP, adj.]
(†)
a) i uttr. inte ens kunna säga sipp, inte kunna säga det minsta ljud, inte kunna säga ett knyst, vara stum l. dyl. Hans mun, betraktad från högra sidan, såg ut som om den inte ens kunde säga ”sipp”, medan den, sedd från venstra sidan, hade en min som om han ville äta barn. Backman Reuter Lifv. 1: 22 (1870; lt. orig.: as wenn hei nich ”zipp” seggen künn).
b) [jfr lt. den mund sipp trekken] i uttr. göra sipp (med munnen) l. snörpa munnen och vilja säga sipp, spetsa l. truta med munnen o. därigm få en affekterad l. högmodig l. tillgjort sedesam min. Men si .. then gift-yr-galna flickan! / .. Hon putzar sig rätt grann, och giör med munnen sipp. Kolmodin QvSp. 1: 199 (1732). Hon är en superfin Silkes docka, som wil ei giöra annat hela dagen, än sittia för en Spegel och giöra sipp. SvNitet 1738, nr 5, s. 6. Med läderbottna skor tog Drängen steg i tripp / Och Flickan snörpte mun och wille säga sipp. Livin Kyrk. 17 (1781).
SAOB
