SJÄLAHUS ʃä3la~hɯ2s, sbst.2, äv. (tillf.) SJÄLHUS ʃä3l~, äv. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) SJÄLOHUS ʃä3lω~ l. SÄLOHUS sä3lω~, förr äv. SÄLHUS l. SÄLAHUS l. SALOHUS, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(salo- 1769. själ- 1935. själa- 1832 osv. själo- 1939. säl- 1899. säla- 1832. sälo- 1769—1941. sälu- 1832)
Etymologi
[fsv. siäla hus; jfr fd. siælæhws, fvn. sáluhús, t. seel(en)haus; av SJÄL, sbst.1 1 f δ, o. HUS; ordet är i nysv. upptaget från fsv. o. fvn.; formerna sälo- o. sälu- (samt säl-) motsvara fvn. sǽluhús, vars förled antages vara fvn. sǽla, sällhet, avledn. av sǽll (se SÄLL)]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) byggnad använd för välgörande ändamål l. anstalt med välgörande syfte, i allm. skänkt ss. själagåva l. uppförd resp. grundad (o. underhållen) med hjälp av medel skänkta ss. själagåva; särsk. om härbärge åt vägfarande i ödemark; jfr SJÄLA-BOD, sbst.1, -GÅRD, -STUGA samt HELGEANDS-HUS. Lagerbring 1Hist. 1: 417 (1769; om medeltida förh. i Jämtl.). Midt på skogen var ett så kalladt Sälohus, ett af dessa föröfrigt obebodda härbergen för resande och varor, som underhöllos der väg, i synnerhet köpfärd, framgick genom obygder. Geijer SvFolkH 1: 64 (1832). I eller vid (stads-)kyrkan (i Kalmar) funnos (på 1400-talet) sju kapell .., (bl. a.) ett Själakapell, som hade samband med stadens fattigstuga eller ”själahus”. Olsson Herdam. 2: 15 (1947). Moberg FörrädL 209 (1967; om förh. i Smål. på 1520-talet).
