SKALLER skal4er, sbst.2, n.; best. skallret; pl. (numera bl. tillf.) = (Sundén (1888)).
skallrande l. klapprande l. rasslande ljud, skallrande; förr möjl. allmännare: skrammel, buller o. d. Arvidi 44 (1651; i rimlista). (Spelarens) Öde skiftar sig alt som hans tärning faller: / Min Gud hwad trätor hörs, hwad sårl, hwad slamr och skaller! ÖB 13 (1712). Det varnande skallret från en orm i gräset strax utanför hyddan. Östergren (1939). Matrosen hörde det lätta skallret från roderflundran ovanför deras huvun. Kjellgren Smar. 196 (1939). — jfr TANDA-SKALLER. — särsk. (i vissa trakter) om det klingande l. rasslande ljudet av bjällra på seltyg; äv. konkret, om bjällerkrans på sele. Lind (1749). (Den slöjdade dalhästen) kråmade .. sig som det stoltaste fullblod under slädnät och skaller. Forsslund Djur 97 (1900). Lindberg BarndM 83 (1915).
Ssgr, se skallra, v. ssgr.
