SKARE ska3re2, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. skari, sv. dial. skare; jfr nor. o. nyisl. skar, n.; till roten i SKÄRA, v.]
(i sht i vissa trakter) om den mer l. mindre förbrända del av en ljusveke som borttages, då ljuset snoppas, skarn, ljusskare (jfr LJUS-BRAND 2, LJUS-TJUV); äv. om förkolnad del av lyssticka l. lampveke o. d. Håkon skall släpt een Skare af Stickan på Steenen. NVedboDomb. Höstt. 1710, § 98. En väl renad olja bör .. hvarken svärta eller kola (lamp)-veken, ej heller betäcka den med skare. JournManuf. 3: 193(1833). Ett talgljus tändes och snoppades så nära, att ingen skare fanns qvar. Adelsköld Dagsv. 1: 166(1899). IllSvOrdb.(1955). — jfr LJUS-SKARE.
Avledn.: SKARA, v.4 [sv. dial. skara; jfr nor. skare] (i sht i vissa trakter) ta bort skaren på (ljus), snoppa, snyta, putsa. Hofberg SvFolksägn. 103(1882). Hagberg DödGäst. 307(1937).
