SKIRER ski4rer, m.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. skiren, pl., lat. sciri, pl., gr. σκίροι, pl.; sannol. av skirernas benämning på sig själva (möjl. till en motsvarighet till SKIR, adj., med en urspr. bet.: det rena l. oblandade folket)]
person (man) tillhörande ett germanskt folk som omkr. 300 e. Kr. var bosatt i Galizien o. på 400-talet tillintetgjordes av östgoterna; i sht i pl. utan avs. på kön. NF (1890). Dessa skirer (som ingingo i Odovakars här år 473) voro ett östgermanskt folk, som på Plinius' tid bodde på högra Weichselstranden. Nordenstreng EurMänRas. 170 (1917). Skirerna nämnas f. g. i en inskrift från Olbia i Sydryssland, sannolikt o. 200 f. Kr., tills. med bastarnerna. 2SvUppslB (1953).
Avledn.: SKIRISKA, r. l. f. i sht språkv. skirernas språk. Noreen VS 1: 75 (1903).
SAOB
