SKOCK skok4, sbst.2, l. SKOCKE skok3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. SKOCKA skok3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skock 1928 osv. skocka 1967 osv. skocken, sg. best. 1860 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skock, skocke; jfr fvn. skokkr; jfr äv. nor. dial. skukk, skulle, nyisl. skokkur, bjälkverk i hus m. m.; sannol. (gm assimilation av nk till kk uppkommen) sidoform till SKUNK, utbyggnad på hus m. m.; formerna skocke (jfr nor. dial. skukkje, ränne, nyisl. skokki, bjälkverk i hus) o. skocka sannol. utvidgningar av skock (jfr SKUNKE, utbyggnad på hus)]
(i sht i vissa trakter) i mindre, öppen båt: ss. lyftbar durk använt litet flak sammanfogat av bräder o. avpassat efter rummet mellan spant o. bordläggning, durklapp; jfr TRALL. Börje gick akterut, upplyfte skocken eller vattentiljan och ordnade der diverse gammalt jernskräp. Carlén Köpm. 2: 387 (1860). Skockarna göra tjänst som ett löst däck eller en lös durk i öppna båtar. FestskrJónsson 386 (1928). Rydholm 39 (1967).
