SKOGSSNUVA skωg3s~snɯ2va l. skωk3s~, l. SKOGSNUVA skω3g~snɯ2va, äv. skωg3s~nɯ2va l. skωk3s~, l. SKOGSSNUA skωg3s~snɯ2a l. skωk3s~, l. SKOGSNUA skω3g~snɯ2a, äv. skωg3s~nɯ2a l. skωk3s~, l. (numera bl. vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKOGSSNYVA skωg3s~sny2va l. skωk3s~, l. SKOGSNYVA skωg3~sny2va, äv. skωg3s~ny2va l. skωk3s~, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skogsnua 1880 osv. skogsnuva 1745 osv. skogsnyva 1881 osv. skogssnua 1856 osv. skogssnuva 1866 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Götal.) skogsnu(v)a, skogsnyva; förleden av SKOG; efterleden sannol. etymologiskt identisk med sv. dial. (Skåne) snua, kvinna som ofta går för sig själv l. avviker från andra (t. ex. i sitt sätt att klä sig), sannol. till snu(v)a, snusa, snoka o. d. (se SNUVA, v.). — Jfr NUVA, SNUVA, skogssnuva]
(i sht i vissa trakter) kvinnligt skogsrå, skogsfru; äv. oeg. l. bildl., om kvinna. Hon trodde, at Lucifers anhang blefwit nedstörtadt ifrån himmelen på jorden, der några fådt sitt Boställe .. i skogar såsom Skogsnufwor eller Rå. Linné Gothl. 312 (1745). Skogsnufvan, eller det qvinnliga skogsråt, sådant det i Wärend allmänt omtalas, tillhör deremot närmast den egentliga barrskogen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 278 (1864). När det i skogarna immar från stenrös och klippor, är det skogsnufvan, som byker. AntT VII. 2: 98 (1883; från Skåne). Norr om Stockholm men söder om lärdomsstaden ligger .. (ett garveri). Där finnes en av den sortens gnidiga småmästare som salig ”Bovägga” på sin tid kristnade till ”skogsdjävul” .., som .. har en ”skogssnua” som rör ihop vattgröt och steker fläsk till hungriga gesäller. Förbundet 1911, nr 9, s. 4. Gnomer av alla slag, indiska skogssnuvor, tomtar och älvor tittar tjuvpojksaktigt fram ur träden kring den ensamme (osv.). Ekelöf Utflykt. 79 (1947). En het julimorgon steg dimman upp från Söderåsens stenhällar. Då visste de gamle, att skogsnuan bykte sin tvätt. TurÅ 1957, s. 81.
