publicerad: 1973
SKRANKLIG skraŋ3klig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person (l. djur) l. växt: (lång o.) mager, gänglig, skranglig. Crusenstolpe Mor. 1: 280 (1840; om man). MosskT 1892, s. 145 (om växter).
Spoiler title
Spoiler content