SKRENA skre3na2, förr äv. SKREDNA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(skredn- 1697—1747. skren- 1906 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skrena; jfr fvn. skriðna, glida m. m., nor. dial. skrene, glida; inkoativbildn. till SKRIDA.— Jfr SKRINNA, v.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slinta, halka, snava. När .. (kung Fjolner) wille wända tilbaka til sitt Härberge, .. Tå skrednade han med Fötterna, föll i Miödkaret, och drunknade. Peringskiöld Hkr. 1: 14(1697). Högberg Vred. 3: 350(1906).
SAOB
