SKREV, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. skræv, nor. skrev; av mlt. schreve l. holl. schreef, eg.: streck, gränslinje o. d., sannol. till den stam som föreligger i fht. gascrevōn, rista, möjl. rotbesläktat med fvn. hrífa, krafsa (se RIVA, v.2); det neutrala genus i de nord. språken möjl. beroende på inverkan från SKREV, sbst.2 (o. SKRED, sbst.). — Jfr SKREV, sbst.2]
(†)
1) [jfr motsv. uttr. i dan. o. nor.; efter mlt. över den schreve treden, holl. over l. buiten de schreef gaan] i uttr. gå över l. utom skrev(et), överskrida gränsen för vad som är tillåtet l. tillbörligt l. lämpligt, gå till överdrift, gå för långt o. d.; jfr SKRED, sbst. 8 a. Wij bliffue warse, at wij vthi thetta eller hint gå öffuer skreffuet, göre antingen för litet eller förmykit j sakenne! PErici Musæus 5: 157 b (1582). Thet går utom skrefwet. Spegel 431 (1712). Kära barn, mot synda arten kämper: / Går aldrig öfwer skref: the onda lustar dämper. Kolmodin QvSp. 1: 9 (1732). Ihre (1769).
2) [jfr motsv. anv. i holl.; urspr. om avståndet mellan två streck på en graderad mätstav] rymdmått för mätande av flytande varor (särsk. vin), motsv. 1/24 åm. VinkällRSthm 1559.
