[jfr t. schrillen, ljuda gällt, gnissla (särsk. i fråga om syrsans läte), eng. shrill; ytterst av ljudhärmande urspr.; i sv. sannol. inlånat fr. t.]
(numera bl. mera tillf.) ge ifrån sig ett högt o. gällt ljud l. läte l. rop; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. om ljud osv.: hög o. gäll). Gräshoppans enformiga, skrillande ljud. Nicander Hesp. 43(1835). En brud .. mottagen (på en järnvägsstation i Irak) av de kvinnliga anförvanternas skrillande jubelrop. Vi 1949, nr 12, s. 10. Helt nära skrillar halvt förskrämt en koltrast .. och jag väntar .. att han skall börja sjunga. MorgP 1950, nr 258, s. 6.
