SKROA skrω3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skroa, bullra (i magen), dåna (i isen), jollra, kackla, skrävla; jfr nor. dial. skro(v)a, prata, skryta; av ljudhärmande urspr. — Jfr SKRODERA]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) opers.: dåna (i isen). När det ’skroar' i isen, blir det kallt. AntT VII. 2: 93 (1883; ss. småländskt väderleksmärke). När det ”skroar” i isen, blir det kallt. Timberg Meteor. 174 (1908; ss. gammalt väderleksmärke).
SAOB
