SKRÄL, sbst.1, m.; anträffat bl. i pl. -ar.
Etymologi
[jfr nor. dial. skræl, n., svag, klen person; samhörigt med nor. dial. skræla, vara krasslig, till stammen i skrål, slitet o. dåligt redskap (se SKRAL, adj.). — Jfr SKRÄLING, sbst.1]
(†) i pl. (utan hänsyn till kön), om individer tillhörande ett svagt l. förvekligat folk. (Landet) Sällånger hade .. nådt sin största högd. .. I fåfäng pracht öfwergick man de wekligaste Folckslag i Werlden, .. Wällusten med främmande läckerheter .. mattade kropparne, och .. de aflägsna Skrälar, som wända sina fötter emot osz, skulle med sina fruchter tiena deras lystna munnar. Mörk Ad. 1: 151 (1743).
