SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKRÄVLA skrä3vla2 l. skräv3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Broman Glys. 1: 319 (1707) osv.) l. -er (se nedan); l. SKRÄVEL skrä4vel l. skräv4el, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -veln; pl. -vlar (VetAH 1757, s. 187, osv.), äv. -vler (möjl. äv. att hänföra till sg. skrävla, Västerb. 1938, s. 41).
Ordformer
(skrävel 1906 osv. skrävla 1707 osv. skrävlar, pl. 1757 osv. skrävler, pl. 1938)
Etymologi
[sv. dial. skrävla, f., skrävel, skrevel, skrivel, m. l. f.; formen skrävel sannol. till SKREVA, v., med tanke på sälars sätt att röra sig på fast underlag; formen skrävla är sannol. utvidgning av skrävel. — Jfr SKRÄVA, sbst.3, SKRÄVLING, sbst.2, SKRÖVEL]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om säl: fot, tass; i sht förr äv. allmännare, om djurs l. människas fot l. hand; oftast i pl. Broman Glys. 1: 319 (1707). Skräflarne eller bakföttren på .. (den döda sälhonan hängas) neder i vaken, hvarmedelst ungen .. bringas, at åter upkomma på isen. VetAH 1757, s. 187. ”Tag af dig (fågel-)knippan och se efter (om inte en tjäderhöna är borta)! Där ser en ju skräflorna kvar i bindlset.” Högberg Vred. 2: 272 (1906). Vikaren tar med hjälp av framhänderna eller skrävlorna upp hål genom ända till halvmetertjock is. 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934). — särsk. (†) i uttr. draga åt sig skrävlorna, draga sig tillbaka, ”tiga still”. (Sv.) Draga åt sig skräflorna, (t.) an sich halten, die Pfeiffe einziehen. Lind (1749).
Spoiler title
Spoiler content