1) kvitt (se KVITT, adj. 9 a); äv. i uttr. slå skult, = KVITT, adj. 8. Altså sloge dee .. schult här för Rätten at den Ena jntedh schulle hafua att Fordra hellr kräffia af den Andra. ÅngermDomb. 12/2 1645, fol. 34. Altså befins wara — 5. {marker}: 16. öre öfuer betalt som hon .. hafuer effter gifuet och slagit skult, Emeden Påuell besuerer sigh att manfolchz kiortelen (som ingick i betalningen) war högdt werderat. Därs. 1646, fol. 17. Möller(1807).
2) bildl., i uttr. skjuta skult med varandra, räkna sig kvitt (se KVITT, adj. 9 b) med varandra (o. försonas). Consistorium (har) resolverat att bägge delinqventerna (dvs. man och hustru som båda begått hor) skulle skiuta skult med hvarandra, och åter blifva Eckta Folk som tillförende. HärnösDP 1694, s. 318.
