SKURA skɯ3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SKUR, sbst.3 1, SKURA, sbst.4 1: göra en l. flera skåror o. d. (i ngt); äv.: ge (ngn) en skåra (i kroppsdel). (En student) hadhe .. rycht swerdet af .. (en annan) och skurat honom i handen. UUKonsP 1: 31 (1627). På Rundweden (i Uppl.) finnes een Steen som är skurat uthj. RannsaknAntikv. I. 1: 93 (1683). At bläcka eller skura i Träden. FoU 16: 191 (1753).
