SKURRIL skuri4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. skurril, eng. scurril(e), fr. scurrile; av lat. scurrilis, till scurra, dagdrivare, skämtare, aktör i pantomim, sannol. av etruskiskt urspr. (jfr det etruskiska mansnamnet Scur(n)a). — Jfr SKURRILISK, SKURRILITET]
som skämtar på ett plumpt l. vulgärt sätt, grovkornigt gycklande; burlesk; plump, vulgär. Han är förläggare af ett skurrilt tidningsblad. Livijn 2: 338 (1842). Äfwen .. (präster) som ansågos för sitt stånds prydnader, gjorde sig (på 1600-talet) skyldiga till ett opassande och scurrilt beteende i sällskapslifwet. Cavallin Herdam. 1: 78 (1854). Omkastningarna (i V. Holans dikt ”Natt med Hamlet”) är blinksnabba mellan det skurrila och det sublima. DN 1969, nr 285, s. 5. —
