SKUTIGE?, sbst.; anträffat bl. i best. -en.
Etymologi
[av en lt. l. holl. diminutivform till schute, skuta, resp. schuit, skuta (se SKUTA, sbst.2); jfr mnl. schuutkijn, scuytkijn, schuytken, holl. schuitje, alla med bet.: liten skuta; med avs. på bet. jfr ä. holl. schuit, schuytken, om den största av ett fartygs skeppsbåtar. — Jfr SKYTKE]
(†) skeppsbåt. (På ett fartyg med svensk o. holländsk besättning var) en stÿreman .., then the suensche radde, atte (dvs. att de) skulle tage skutigen ifran skippet, och fare ther med till landz om the anners wilde må well. 2SthmTb. 4: 68 (1570).
