[sv. dial. skvallra (i bet. 1 o. 5 a); avledn. av SKVALLRA, v.]
1) (numera bl. tillf.) skvalleraktig kvinna l. flicka o. d.; (kvinnlig) skvallerbytta (se d. o. 1). Sqwaldran skonar ingen, hwarken högh eller lågh. Grubb 758(1665). Han i ruset .. / Lät sin förtrogna sqvallra det (dvs. det planerade attentatet) få veta. Franzén Skald. 3: 380(1829). Östergren(1940; angivet ss. mindre vanl.).
2) (†) om person utsedd att hålla ngn underrättad om vad som säges l. sker (i en viss krets l. dyl.), ”spion”. (Prinsen) hade altid Sqwalror och Spejare kring Prinseszan. Dalin Vitt. 3: 334(c. 1752).
3) om ngns mun l. tunga; numera nästan bl. (vard.) i uttr. hålla skvallran, hålla mun, tiga (jfr SKVATTRA, sbst.1 2, SNATTRA, sbst.);i sht förr äv. i uttr. bränna skvallran, bränna tungan (äv. bildl.: bli snäst för oförsiktigt yttrande). Weste(1807). Dens. FörslSAOB(c. 1817: Bränna). Håll skvallran på dej! Östergren(1940).
4) (i vard. fackspr.) om indikator (se d. o. 2) o. d.; särsk. om roderskvallra, axiometer. TT 1900, Allm. s. 96 (om roderskvallra).Skvallra på injektor är en öppning i bottnen på densamma för spillvattnet. Stenfelt(1920).
5) [jfr SKVALLRA, v. 3] (†) ss. benämning på vissa fåglar.
a) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] om skata; äv. med anslutning till 1. Squalra sätter folk til samman, / At göra hwar annan til spott. WijsaFoglArt 23(1623; d. orig.: Skaden); jfr 1. Möller(1807).
b) (fågel av) släktet Gracula Lin. (vars arter leva i Asien), beostare. Retzius Djurr. 49(1772). Dalin(1854).
