SKVIMPIG skvim3pig2, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. skvimpug, ostadig; sannol. till SKVIMPA]
(i vissa trakter)
1) ostadig, rankig; särsk. om kärl med vätska, med tanke på att vätskan lätt skvalpar över; äv. bildl. Hon satt plötsligt längst ut på stolen med sin lilla skvimpiga kropp. OoB 1963, s. 64.
2) skakig, skumpande. Skvimpigare, tristare och långsammare kan man inte färdas (än med tåget till Rättvik). Idun 1953, nr 5, s. 4.
