SKVÄTTEN skvät3en2, adj. -ttet, -ttne, -ttna. adv. -TTET.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som hoppar l. rycker till av rädsla l. vid skrämsel; som lätt l. utan minsta anledning blir skrämd, lättskrämd; jfr SKVÄTTA, v.2 9. En och annan ren är skvätten, rädd, sparkar till när man kommer. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 10 (c. 1830). Du är så skvätten av dig. Du ska vara karl nu. Jonsson SomBruk. 163 (1939).
