SKYHÅR ʃy3~hå2r, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skyhår; jfr d. skyhår, de sky hår; förra leden till (stammen i) SKY, adj., möjl. med syftning på att håren vid förskräckelse resa sig; senare leden är HÅR, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stickelhår (jfr SKYGG-HÅR); äv. om l. med syftning på glesa (o. grova) hår på människans kropp (särsk. ögonhåren); särsk. i bildl. uttr. betecknande att ngn l. ngra icke hyser (hysa) fruktan l. betänkligheter l. icke har (ha) någon skamkänsla. Jagh hoppas utan all skyhåår att finne dem, som migh och min k. hustrus och hennes brodher för alt wåld och olaagh well försvara skall. GNilsson Struts (1587) i VgFmT II. 6—7: 118. Under .. (torrplysningen) utplåckas .. alla förekommande orenligheter, oc alla skyhåren, eller de grova hår, som kunna finnas ibland de finare. Nyrén KlädFabr. 66 (1783). Men skyhåren voro redan borta hos Herr Mårten (som supit i smyg), han steg därföre helt modigt fram .. med glaset i handen. MElmgren (c. 1790) hos Carlquist Herdam. 8: 120. Skyhår, (dvs.) längsta håren på uttrar o. andra djur, som skydda bottenullen. Wiström Helsingl. 13 (1874). Han (hon) har tappat skyhåren (=ögonhåren. Säges om en oförskämd m(änni)ska). Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr Rietz 611 (1865). Klint (1906).
SAOB
