[av ä. t. schüchter, rädd, skygg (t. schüchtern), sannol. samhörigt med mht. schiuhe, rädsla, avsky, till schiech (se SKY, adj.)]
(†) rädd, ängslig. Stora Hundar anfalla häldre af ädelmodighet et grymt och starckt Willswin än et skyktert och swagt Får. Orrelius Diurr. 8: 4(1750). —
Avledn.: SKYKTERHET, r. l. f. [jfr ä. t. schüchterheit] (†) rädsla, ängslan. (Gm onödig stränghet) skulle det hända, at .. (omvända hedningar) upgåfwo all förhoppning om räddning; af skygterhet hölle sig alt längre ifrån Bröderne, och komme alt mer af ifrån kärleken til Christum. Oldendorp 2: 277(1788). —
SAOB
