[möjl. avledn. av sv. dial. sköva, släpa båt i isränna (jfr nor. dial. skøyva, ta långa språng, hoppa, vimsa), i avljudsförh. till SKJUVA]
(†) stöta till l. knuffa l. skuffa (ngn); jfr SKJUVA I 1. NorrlS 1—6: 214(1557). Söndagen tillförene, då hustro Brita tog en främmande med sig i (kyrk-)bänken och stälde sig med henne nedan före .. (hustrun Margareta Samuelsdotter), då hafver hon sköflat dem att de flugo på snee. Johansson Noraskog 3: 232(i handl. fr. 1672).
