SLABBNING slab3niŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sannol. av holl. slabbing (med försvenskning av avledningsändelsen), till slab, haklapp (se SLABB, sbst.2); jfr t. schlabbing (sannol. lånat från holl.); i abstr. anv. (anträffad bl. i sv.) äv. att uppfatta ss. vbalsbst. till SLABBA, v.2]
(i sht förr) sjöt. om gammal segelduk l. kasserat tågvirke varmed tåg, förtöjningar o. d. för tillfälligt bruk omlindas till skydd mot skamfilning; äv. abstr., om handlingen att slabba (se SLABBA, v.2); jfr SLABB, sbst.3, SLADD, sbst.5, SLADDA, v.5, SLAPPNING, sbst.3 Sjöregl. 1741, 3: A 2 b (konkret). Sejsingarna åto sig genom duken, så dålig var den, Seglet duger verkligen bara till slabbningar. AB(L) 1902, nr 38, s. 7. Östergren (1941; äv. abstr.).
