SLEKIG sle3kig2, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. slekig; till sv. dial. sleka, vara lös o. rankig, sannol. etymologiskt identiskt med nor. dial. slika, ställa sig in, smickra, i avljudsförh. till nor. dial. slikja, vara glatt, mlt. slīken, smyga (se SLIKA)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skranglig l. ranglig o. d. En slekig snickarbänk. Grundström KällSin. 12 (1974).
SAOB
