(†) = SLINDIG, adj.2;sannol. äv. med bibet. av SLINDRIG, adj.1 1. The slindriga jutar. OxBr. 12: 168(1604; rättat efter hskr.). Så woro ock månge ährlige personer vnder Papisterne, som icke ogiärna sågo at Prästernas slindrige Hufwuden medh en så skarp Luut twagne blefwo, som Lutherus them öfwergiöth. Brask Pufendorf Hist. 422(1680; t. orig.: grindige). Rüdling Suppl. 476(1740).
Avledn. (†): SLINDRIGHET, r. l. f. arglistighet, illistighet. UUKonsP 14: 24(1680).
SAOB
