SLOFSA slof3sa2, v., l. SLUFSA sluf3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(slofs- 1954 osv. sluf(f)s- c. 1755 osv. slövs- 1919)
Etymologi
[sv. dial. slofsa, slufsa, slöfsa, släpa l. vårdslöst hänga (om kläder), gå tungt o. släpande, gå vårdslöst, vara vårdslös l. slarvig, slabba ned m. m. (jfr nor. dial. slufsa, plaska, söla, slarva); av ovisst urspr. — Jfr SLOFSIG, SLUFSA, v.2]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) om person: gå (hållningslöst) med släpande steg; gå med trasiga l. nedkippade skor; lufsa; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om gång: som försiggår på ett (hållningslöst o.) släpande sätt, lufsande l. dyl. Slufsa (dvs.) .. Gå owuligt, och likasom draga benen efter sig, .. (eller) gå med söndriga och nedkippade skor. Schultze Ordb. 4563 (c. 1755; ordet angivet ss. förekommande i Västergötl.). Olikheterna mellan dylika dövstummas och fullsinnades gång bestå däri att hos de förra är gången mer eller mindre bredbent, vaggande eller vacklande, släpande (”slövsande”). Bergh StDövstum. 127 (1919).
Särsk. förb. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat): SLOFSA FÖRBI10 04. gå (hållningslöst) med släpande steg förbi (ngn l. ngt), lufsa förbi l. dyl. Lo-Johansson Stockh. 191 (1954). —
