SLUBBA slub3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slubba, gå i sörja o. d., gå tungt o. släpande, gå illa l. vårdslöst (Hof DialVg. 261 (1772)), slaska, slarva, slubba i sig, slafsa i sig; motsv. d. dial. slubbe, röra sig osäkert l. vårdslöst, nor. dial. slubbe, söla, slarva, nl. slobben, slafsa (i sig); sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr SLABBA, v.1, SLUBBRA). — Jfr SLUBB, sbst.1, 4, SLUBBIG]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slarva; särsk. i den särsk. förb. slubba bort10 4, slarva bort l. förslösa l. förspilla (ngt). DN 1970, nr 255, s. 42.
