SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1977  
SLUKA slɯ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[till SLUKA, v.1]
(i sht i fackspr.) slukhål (jfr SLUK, sbst.1 2, SLUK, sbst.2 2); äv. om grävd avloppsbrunn för dräneringsdike. Sluka kallas sprickor eller genomsläppliga ställen i grunden, genom hvilka vatten sjunker ned i marken. Juhlin-Dannfelt (1886). Holmström Naturl. 2: 32 (1889; om avloppsbrunn). IllSvOrdb. (1955).
Spoiler title
Spoiler content